Begav mig mot Tip the velvet i lördagskväll direkt efter jobbet, kom dit och plockade upp kameran. Lagom trött efter en dags arbete. Festen var mycket trevlig, dessvärre är det väl vad som hände efteråt som stannar kvar i minnet.

Åkte hem relativt tidigt då jag ändå skulle upp och jobba dagen efter, kliver på vagnen i brunnsparken och vid Hjalmar Brantingsplatsen kliver tre poliser ombord för att åka med en hållplats för att se till att det inte är något bråk ombord eller vid hållplatserna. Något som väcker delade känslor hos mig, givetvis är man tacksam att de finns där om något skulle hända men det känns samtidigt sorgligt att behovet finns och väldigt obehagligt när de går förbi en mellan sätena så man nästan kan känna den kalla metallen från pistolen.

Hursomhelst, kliver av vid min hållplats och går med snabba kliv till min lägenhet. Kramar mobilen i fickan och sneglar snett bakom för att se så ingen går för nära. Kommer innanför min ytterdörr, mission completed!

Tyvärr gick det inte lika bra för alla den här kvällen. När jag gick i korridoren såg jag att grannarna hade fest, och någon kvart senare hör jag någon som snörvlar utanför min dörr. Öppnar lite på glänt, och där sitter en tjej som blöder näsblod och gråter. Ser hur hennes vänner kommer springandes och undrar vad som hänt, vem som slog osv med upprörda röster. Går in i gen och hämtar lite papper och frågar om hon behöver hjälp. Får höra att det var någon uppe vid hållplatsen som slog henne, någon hon inte kände. Vännerna ringer polisen, och finns inget mer för mig att göra än att vända på klacken och gå till sängs.

Jag kände igen henne, då jag skjutsade hem henne och hennes fästman från Belles halloweenfest förra året där hon friade på scenen till dem. Vi skulle ju ändå åt samma håll. Hon verkade inte känna igen mig, men verkade tacksam för den lilla hjälp man kunde bistå med.

Polisens närvaro på vagnarna hjälpte inte den här gången och inte heller ser man något resultat från alla manifestationer mot våld. Fortfarande finns det folk som helt oprovocerat slår andra människor. Människor som tvingar en att tänka tankar som att kanske den bil som åkte förbi i förra korsningen blir mitt viktigaste minne, när skulle någon märka att jag aldrig kom hem osv.

Jag kände inte bara igen tjejen utan även hennes vänner. Jag vet att de var vänner med Pelle, killen som blev knivhuggen till döds när han skulle ta ut pengar vid bankomaten i länsmansgården under självaste alla hjärtans dag.

Inte utan att man känner sig något uppgiven.